Dag 7...

Idag fick jag en fråga om att skriva om katterna vi har. Givetvis så gör jag det!

Det kommer att bli en hel del bilder och det är kanske det som gör dem mest rättvisa.

I den här familjen är vi egentligen hundmänniskor. Ingen av oss hade en tanke på att bli med katt. Det är inte så att vi tycker illa om katter, men vi tyckte inte att de var så roliga att träna. En hund däremot kunde vi dressera, gå långa rundor och få den att hämta en massa saker. Enda kruxet var att vi jobbade heltid och då passade en hund inte riktigt in just där och då. 

Kunde vi då tänka oss ett liv utan djur? Nej, inte jag i alla fall! 

Då kom tanken på katt..... Jag hade en massa krav eftersom vi bodde i lägenhet.

Den skulle tycka det var ok att vara inomhus, så lite nedtonade instinkter, lugn, gärna stor med lite längre päls och tycka om gos. Helt plötsligt hittade vi den.....RAGDOLL..... Allt stämde in, det stod till och med att den påminde om en hund i sitt sätt. Den låg gärna på golvet, följde en överallt, tyckte inte om höjder, var en mycket tyst katt, lugn och lat. PERFEKT!!

Stod dock att de inte gillade vara ensamma då de var så smarta. Inga problem, vi tog två istället.

De var så söta, små runda dunbollar. Baileys och Nemo. De klarade inte ens att komma upp i sängen. Härligt tyckte vi och hjälpte de glatt upp. Sen började det.......

Inte många rätt på den beskrivningen!

Jo, de är stora och ibland lata.

De klättrar överallt och vi får lyfta ner dem.

De går efter oss och skriker, svarar på tilltal och morrar åt sånt de tycker är konstigt (grannar)

River upp halva hemmet när de far fram och de väger 5-6 kilo. Den storleken gör att de ibland välter omkull hela kattställningen när de tar sats och ska upp.

Baileys är besatt av hår medans Nemo älskar oöppnade tamponger. Han har till och med fått ett eget paket. Dessa små tamponger måste vi kasta iväg så han kan hämta dem. Problemet är att han lägger dem i sängen när vi sover, sen jamar han tills vi öppnar våra trötta ögon och kastar dem långt bort. (han är jättesöt)

Nu lite bilder....

Under de första året var detta de närmsta jag kunde fånga på bild. De var hopplösa att få till att vara stilla. Alltid någon som är på språng. Nemo till vänster och Baileys till höger.

De är alltid i rörelse.... Här var de alldeles stilla tills jag tog fram kameran och skulle trycka av! 

Baileys till vänster, Nemo till höger.

Här är det maskerad och Baileys är utklädd till alien.

Våra katter är alltid ivägen och vi hittar dem på lite olika ställen. Det är i lådor, tvättkorgar och här vill Nemo verkligen åka till Grekland. Jag har förklarat för honom att han har det bättre här än katterna i Grekland. Han valde att stanna hemma!

Här var vi på Fredriksdals museum och jag tar ett kort av ett fote de har sparat från förr. Då ser jag att Baileys också var med på den tiden och väntade på godsaker. 

Ute i dammen hittade vi Nemo, trots att jag är säker på att han var hemma när vi gick ut. Han har lagt sig strategiskt åt det håll ankorna simmar. Det är bara att öppna munnen så får han mat.

Fast jag måste säga, att jag skulle inte vilja vara utan dem. Här poserar Baileys i väntan på att få kärlek.

Fine Nemo har växt till sig nu och ställer gärna upp på bild. 

Här ligger de båda och i början såg vi inte skillnad på dem. De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta....

#blogg100 #ragdoll #katter #foto #långhår #djur

Dag 6......

Ja, då blev det ett sistaminuten inlägg igen. Idag har jag en bra anledning och det är att jag har varit i Stockholm hela dagen och nätverkat med Qnet.

Det är en förening för och med kvinnor som arbetar i ledande positioner inom säkerhet.

Vi hade ett årsmöte och det är första gången jag hade tillfälle att åka upp.

Jag är riktigt glad då jag blev invald i styrelsen!

Det är första gången för mig som jag sitter med i en styrelse.

Jag vet att det kommer att bli oerhört lärorikt och kul.

Dessutom kommer vi att dra igång nere i Malmö med. Så alla kvinnor som passar in i beskrivningen ovanför är välkomna att vara med. Det hade varit kul med ett nätverk på hemmaplan :-)

Detta inlägg blev kort, men så är det ibland :-)

See You!

#blogg100 #Qnet #styrelse

Dag 5....

Idag står det fullkomligt still. 

Jag har letat och läst en massa bloggar, men jag är bara så tom.

Misstänker att det har att göra med att jag känner mig helt slut. Den ena katten har varit stökig hela veckan och väckt mig flera gånger varje natt. Jag har enormt svårt att somna om såhär slutet av veckan är jag riktigt trött.

Nog om det....

Vid den här tiden på året kan jag känna en längtan och den är stark.

Jag vill ha sol, värme och total avslappning. Jag kan känna doften av hav och tång. Vågorna som slår mot stenarna.

Bilden nedan tog jag när vi utforskade Skala i Kefalonia.

Jag vet att den svenska sommaren kan vara jättefin, men ändå är längtan efter Grekland väldigt stark.

Det är någon med atmosfären där som jag bara fullkomligt älskar. 

Det har blivit en del öar, men har ni någon favorit får ni gärna tipsa.

De två sista gångerna har det varit Kefalonia, en grön och mysig ö. Nästa resa är inte bestämd, men jag drömmer...... Det kanske inte ens blir Grekland, kanske dags att se något helt annat? Fast jag vet att så fort vi kommer hem så bokas det in en ny resa till Grekland. :-)

Nu är det snart dags att packa inför morgondagen som kommer att bli riktigt intressant!

See You!

#blogg100 #Grekland #resa #längtan #drömma #foto 

Nu börjar jag tappa räkningen :-) Dag 4 och 96 dagar kvar!

Jag sladdar in så här i elfte timmen och gör ett litet inlägg. Det har varit full fart idag med en del aktiviteter.

Startade dagen med att försova mig, inte att rekommendera. Kan väl säga att det blir lite av en rivstart att vakna så. Det känns som att dagen springer ifrån mig och jag kryper på knä för att hinna ifatt. 

Ett av dagens intressanta punkter var, kvällens mediala cirkel.

Ämnet för idag var scenarbete. Inget jag direkt längtar till och ändå tycker jag det är kul. Konstig mix det där.

Nervositeten ligger i att jag som gröngöling ska lämna bevis på att det finns en andlig närvaro.

Att den jag får kontakt med, blir så detaljerad och bra beskriven att en i publiken känner igen den.

Nu har jag "övat" i två år, men jag litar fortfarande inte helt på mig själv. 

I min utveckling ingår det att jag kommer att utsättas för lite olika lärdomar och rädslan finns i att inte kunna leverera något alls. Tanken på att jag stå där framme, tyst, inte en enda bild visas, känslorna uteblir, det är inte något jag vill uppleva. Jag vet att det kommer att hända och det finns säkert betydligt värre saker att råka ut för. Ja, den dagen den sorgen.

Det är fantastiskt vad jag kan uppleva när jag är öppen för det.

Oftast startar det med olika kroppsliga besvär, beroende på vad personen hade för sjukdomar i slutet av livet. 

Ibland kan det bli både starkt och smärtsamt och andra gånger bara en enorm värme.

Efter jag beskrivit symtomen och om jag har tur, kan jag få fram en bild på den avlidna.

Bilden gör det lättare för mig att ge en bra beskrivning, men det händer att den uteblir.

Förhoppningsvis blir det så bra att sittern känner igen det jag beskriver.

När det känns som jag har tappat det, inser jag att det är då jag lär mig mest.

Jag ser fram emot att få lära mig mer om mig själv och den underbara andevärld som jag tror existerar.

Förstår också att alla inte tror på ett liv efter döden, men det är ok. Hoppas bara att inte nyfikenheten för det jag inte förstår och tror på försvinner. Vem vet? Vi kanske kan hitta fantastiska saker på de ställen vi inte trodde fanns. 

See you!

#blogg100 #andligt #ande #seans #medialt #övernaturligt 

Dag 3 bara 97 dagar kvar #blogg100.

Första dagen på en ny vecka och jag ställer mig frågande till varför jag alltid tycks vara uppe för länge kvällen före. Om det nu hade varit så att man behöver mindre mängd sömn när man blir äldre borde jag snart vara i rätt fas. Jag tycker att jag bara blir tröttare och tröttare. Visst är det en myt att sömnbehovet minskar med åren? Att det är olika för alla individer. De få gånger jag verkligen sover länge är lätträknade, tur är det. Då tänker jag inte på sömnen i sig utan min kropp. När jag vaknar känns det annorlunda.

- Aj, vänta lite, vem är det gör något med min rygg jag kan visst inte vända mig, ryggen värker...

- Va, vem har tagit min arm? Nej, visst ja, den har somnat ovanför mitt huvud. Det enda sättet att få ner armen är att hjälpa till med den andra armen.

Har jag då varit lite duktig dagen innan och fått en släng av överskottsenergi som jag avhjälpt med träning. Det sistnämnda sker alldeles för sällan..... Då finns det bara en lösning för att ta mig ur sängen och det är att rulla av den. Hur gammal sa jag att jag är? Hahaha..... Nej, så med facit i handen är det nog bättre med för lite sömn   

Idag hann jag nästa hem innan det blev mörkt, men bara nästan. Det kommer inte att dröja alltför länge innan vi kan se små rosenknoppar i trädgården. Fast i vår nya trädgård måste vi hitta blommor och grönsaker som inte rådjur och harar äter upp. Har ni några förslag?

Denna bilden fotade jag förra året och jag kan känna hur varmt det var den dagen jag fotade.

Längtar efter värmen nu..

Denna ros tog jag vid samma tillfälle och var första gången jag fotade i macro. 

Som ni ser hade vi finbesök hos oss i trädgården. Det lilla djuret ställde mer än gärna upp på bild om den fick dölja ansiktet. Givetvis fick den det :-)

Jag tycker fortfarande att det är lite kämpigt att blogga....... men det går framåt.....

See you!

   #blogg100 #sömn #ros #rödros #rosenknopp #bi

Dag 2 och nu har jag bara 98 dagar kvar.

Idag blev det till att utforska närområdet i duggregn och dimma. Det roliga med att vara ny på en plats är att det finns så mycket att upptäcka. Jag hoppas att nyfikenheten på att upptäcka nya saker och upplevelser håller i sig, även när jag bott in mig. Det är ganska lätt att bli hemmablind och tro att vi måste resa ut i världen för att kunna upptäcka nya saker. Jag skulle vilja ha ett par glasögon som gjorde att det jag såg, såg jag för allra första gången. Fast det finns inget som hindrar mig från att ta på mig mina fantasiglasögon innan jag går ut.

Jag har lagt in lite bilder från promenade idag och jag skulle behöva er hjälp med att förklara vad jag har fotat.

Under en del av bilderna har jag ställt en fråga och jag är nyfiken på att veta vad det är :-)

Den här fina fågeln cirkulerar allt som oftast vid vårt hus. Ibland är de flera stycken och de är riktigt fina.

Jag kom inte närmre, men vet någon vad detta är för fågel?

Här gick starten på vår trevliga runda och här finns mycket att se!

Visst ser det lite inbjudande ut? Det hade förmodligen sett än mer inbjudande ut på sommaren. 

Tänk er att det är alldeles tyst, inte ens fotstegen hördes. Lätt dimma som sänkte sig över stigen.

En gren som knäcktes, förmodligen av ett djur. Så mysigt!

Trollestigen hade riktigt många, döda, avskalade träd. Många står fortfarande upp och dess grenar sträcker sig upp mot himlen. Det ger en magisk, nästan lite kuslig upplevelse.

Detta är förmodligen en sorts svamp. Färgen är underbar och vet någon vad det är?

Trollenäs slott, vår granne :-) 

Jag har gjort om bilden lite för att den skulle passa in på den magiska turen idag.

Nu känner jag mig stolt att jag har klarat av två dagar på #blogg100

#trollenäs #trollestigen #rovfågel 

Happ, då har jag anmält mig till #Blogg100 och nu sitter jag här och undrar varför? 

Jag skriver högst ett inlägg i månaden på twitter, FB, ja det har nästan samma statistik. Blogga har jag aldrig ens försökt och nu utmanar jag mig till att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Bara det gör mig stel av fasa :-)

Jag har lagt in det här inlägget ett antal gånger, men har lyckats radera det nästan lika många gånger   

Vad ska nu min eminenta blogg handla om? Jag har svårt att se att mitt svammel kan attrahera någon att faktiskt gå in och läsa. Det finns ju så himla mycket i den digitala världen att jag upplever att allt försvinner i mängden. 

Vad kan vara intressant att läsa?

Ska jag skriva en saga som sträcker sig i 100 dagar?

Kanske lite om den andliga världen, som är ett av mina intresseområde?

Ska jag kanske lägga in ett foto om dagen i 100 dagar? En av mina många drömmar är att bli fotograf och jag tränar när jag hinner. Ni (eller den) som läser min blogg kan kanske hjälpa mig att bli bättre? 

Den här skylten hittade vi på en av våra resor.

Jag testade aldrig deras kaffe eftersom jag i det läget kände mig levande :-)

Faktum är att jag såg aldrig någon lämna fiket så budskapet kanske var tvärtom?

Det blev inte ett långt första inlägg, men det finns 99 dagar till....

See You!