Dag 8....

Idag är det den internationella kvinnodagen och den firade vi med en lång promenad i skog och mark.

Jag har rensat mina tankar och känner mer än någonsin att det behövs en förändring.

Veckan som gått har fått mig att inse att det nu snart är dags att ta ett avsked.

Ett avsked behövs för att få mig att bli hel igen och som ger mig möjlighet till att känna att det jag gör och den jag är, är bra nog. Jag kan inte låta bli att påverkas av någon annans tvivel och elakhet. Djupt inom mig vet jag att det som antyds och sägs inte handlar om mig utan tillhör den som uttalar orden. Nu känner jag att priset är högt, allför högt för att vara acceptabelt. Jag ger och ger, men det finns inget lager kvar. Det är tomt. 

Nästa steg kommer att väljas mer noggrant och jag får se detta som en dyr lärdom. 

Jag har ett mål och mina fötter rör sig snabbare och snabbare..... Mot någonting närande och inte tärande......

Min sambo har verkligen varit ett stort stöd för mig under den här perioden och det är jag tacksam för. 

Trots det något dystra budskapet är jag inte dyster, utan jag känner hopp.

Snart så.....